Lina Ström

Något jag tycker är så jäkla lågt är att skriva osanningar om folk. Ärligt det är så himla dåligt. När jag ser något lovar jag er jag säger till. Senast idag, sa jag verkligen till. Såg en sjukt låg kommentar till en lite "kändare" person. Vad händer ALLTID då, jo personen måste ta upp en disskusion. Varför inte bara gilla läget, att visst jag gjorde fel förlåt för det. Det finns alltid ursäkter till ALLT. Men vi ska inte vara för snälla och alltid ta emot ursäkterna. För de vet de att det går bara jag hittar på någon falks ursäkt så blir allt bra. Sen folk som inte gillar beteendet men som bara ser det sker och låter det passera. Att inte sätta ner foten. Bara skaka på axlarna, "inte mitt problem" Men alltså jo det är det ju. Så fort man ser någon bli kränkt, då ska man sätta ner foten och visa hur jäkla dåligt beteende denna personen har. Jag tänker INTE låta taskigheter glida förbi. Nä jag ska bannemej sätta ner foten! Är ni med?

De flesta med blogg har en vision om att just sin egna blogg ska bli stor. Man sitter och kommenterar 1000 bloggar med "Fin blogg" och sitter sen där nästa dag med 100 unika. Skit kul just den sekunden. Men nästa dag sitter man där igen på 0. Ska man då kommentera 1000 bloggar till? I längden vinner man inget på det, jo visst. Om man tävlar med kompisen bredvid om flest unika. Men alltså om man på riktigt vill bli stor, då gäller det att kämpa. På riktigt! Leverera fler än 1 inlägg per dag. Fler än 1 läsvärt inlägg. Blandade inlägg. Sen kanske man inte måste toppa alla bloggar, leverera 7564 inlägg, utan ligga på en bra nivå. Att i längden vinna på att kommentera bloggar, alltså jag tror faktiskt inte på det. Ärligt tycker att det skriker lite "Falsk" över det hela. Jag själv hade en period när jag gjorde det, låtsades vara skit glad över så många besökare men gömde mig nästa dag bakom mina 10 unika.. Jag var glad sekunden men jag tror verkligen inte att det lönade sig. Om man vill bli stor gäller det att vara grym på att blogga, det gäller att leverera bra inlägg. Det gäller att vara duktig, men det viktigaste av allt man måste tycka det är kul. För man kan inte bygga upp en blogg på ett falskt leende för att man i slutändan vill ha 1000 följare på insta. Det funkar ju inte så.. :/ Och jag tror man mer ska gå in med det att "Jag gör detta för det är kul och inget annat!" Så, va dig själv, leverera bra inlägg, ha ett äkta leende på läpparna och en jäkligt bra inställning så lovar jag er att ni kommer va där uppe på listorna. Vinka åt alla som en gång sagt att "Du kommer inte klara detta" Ge de en smäll på käften och dig själv en klapp på kinden!

Här kommer lite plagg jag kommer bära i vinter och även plagg jag aldrig kommer använda. Mysiga koftor, stickade tröjor och skjortor kommer jag bo i i vinter.  NEJ, till tråkiga pippi tröjor. Hänger TANT och bebis i det. Alltså ne, inte min stil. :/ Enkla jeans. Själv använder jag treggins. Stil rent och snyggt. Alltså mer fokus på tröjor, tror det ligger något i det under vintern. NEJ NEJ NEJ till jeansleggins. De blir bara noppriga och fula. Jag använder mina med läderdetaljer men där går gränsen! UGGS! Kommer bo i mina uggs i vinter. Har de både inne och ute och jag använder de hela dagarna i skolan. Så himla mys. Älskar mina! Stora klumpiga vinterskor. Alltså visst om vi ska ut och leka i snön så kör på. Men nej, inte för min del. Min jacka från Zara, älskar stilen rakt igenom. Så stilren men ändå snygg.  Tjocka tråkiga vinter jackor från stadium måste jag verkligen dissa. Köpte en i höstas som jag gillade. Men nu känns den så himla tråkig. :/ Mössor med en boll uppe på. Alltså så sjukt mysiga men ska börja ha min i stallet. Gillar de men ändå inte. Ligger något lågstadie i det men ändå alltså.  Det var lite "min stil" under vinter! Hur kommer ni klä er? Något speciellt plagg som ni älskar just nu?

Pia la denna kommentaren på mitt inlägg om kommentarerna jag fått. Alltså tack Pia, detta behövde jag verkligen. Sjukt gött att jag har dig som stöttar jämnt! Puss <3

Läste här på "internet" blogg, youtube eller instagram. Det kvittar men så här var det. Åh, jag älskar min ponny. Han är grym! Grym? Haha, han suger. Omg, där tappade jag respekten för henne. Sen när började man säga till någon annan att den s ponny suger. Never ever. Man gör inte sånt. Det är verkligen nolltollerans på det. Verkligen NOLL. Och alla vi i häst världen vi riktiga häst tjejer. Vi vet att man säger aldrig så. Det är hemskt och förlåt men äckligt! Nog sagt!

Ibland förstår jag inte mig på hur en del människor beter sig. Jag loggade som jag brukar göra in på youtube. Då ser jag att jag fått två nya kommentarer! Väldigt kul tänker jag, men när jag ser kommentarerna får jag upp något annat i huvudet.. Alltså ärligt talat. En tjej som jag inte har en ända aning om vem det är läxar upp mig. Skriver vad jag gör för fel och bla bla. Men alltså den här tjejen vet inte ens vad jag rider för häst. Alltså ärligt, hur fan tänker man. Och sen att Ronny inte är min häst. Vad vet du om det? Jag vet väl vem som är min häst och inte. Inget du behöver säga till mig. Blir så sjukt arg, inte ledsen arg! Skäms på dessa människor.. Nu lämnar jag detta bakom mig och går vidare.

Just nu är jag i tonåren. Åldern mellan 12 och framåt. Sjukt jobbig ålder. Jag själv har bytt skola och fått en ny klass allt är helt bam knäppt och inget som förr. Man har vänner som man inte vet om man riktigt kan lita på, för ena dagen kan man verka som bästisar och andra dagen värsta ovänner. Man kan ena dagen få hänga bland de lite coolare personerna men andra dagen ha "tönt" skrivet i pannan.  Vissa dagar kan man cykla hem med tårarna rinnandes ner för kinderna för att den såkallade "bästa vännen" totalt dissat en hela dagen. Eller för att man gjort världens mest pinsamma sak och bara vill sjunka genom marken.  Sen så blir man kanske kär, i den där urgulliga killen i paralellklassen eller kanske han som alltid sitter längst bak i klassrummet och aldrig säger något. Svårt att få kontakt med personen och man vill bara skrika rakt ut vad man tycker men man är rädd för att skämma ut sig.  Sen så ska man klara av allt med skolan, man ska göra läxor och vara tyst och lyssna på lektionen när vännen bredvid sitter och viskar men en.  Medans man i allt detta har en sport också, spela roll om det är fotboll, innebandy eller ridning. Alla sporter tar tid, tid som man måste ha.  I allt detta ska man få reda på vem man själv är, om man är en pluggnörd eller någon som inte bryr sig. Eller om man ska vara den som smälter in i mängden som ingen bryr sig om. Ska man tillhöra de populära och ska man ta plats? Eller ska man bara göra sig liten och försvinna?  Ord, det kan alltid komma ord mot en när man går i korridoren. Det händer väl alla ibland? Man kanske inte alltid bryr sig men någon gång spricker alla känslor, man vill bara gråta men man vill inte visa sig feg för klasskamraterna för då kanske man blir ännu mer retad. "Åh, kolla där är ju lipsillen" Inget man vill, man vill visa sig stark även om man inte alltid är stark.  Ens humör är helt cubvhwjbvnevjn ena sekunden är man glad och i nästa är man hur sur som helst och man skulle kunna slå till vem som helst. Och när en förälder säger något kan man bli så sur att man bara vill skrika rakt ut smälla till ens dörr i ansiktet på de. Man vill sjunka genom marken, skrika rakt ut, begrava huvudet i kudden eller bara lägga sig ner och dö.  För att vara någon måste man se ut på ett bra sätt. Man får inte vara för fet eller för smal, man ska har måttligt stora bröst inte för små eller stora. Man ska ha tighta jeans och snygga tröjor. Man ska sminka sig snyggt, inte för mycket och inte för lite. Det ska inte synas att man bryr sig även om man bryr sig som fan. Man ska blont plattat hår, långa ögonfransar och fina läppar. Håret ska ligga perfekt, man ska synas men man ska inte vara för mycket för då är man "slampa" eller "hora" Du får aldrig gå i mjukisbyxor eller lite oborstat hår och lite röd om kinderna för då är man "äcklig".  Det är så jäkla svårt, hur fan ska livet vara lätt när man ska tänka på allt det här. HELA tiden. Tappar man sig någon gång går allt åt helvete och så går man där med tönt i pannan.  Man måste vara perfekt, men nä det kan man inte heller vara ju. Men om man är lagom syns man inte. Och om man sticker ut är det inte heller bra för då är man ju annorluna och annorlunda gillar vi inte.  Tror jag fått ner det mesta av mina tankar. Hoppas ni orkar läsa. 

Något jag tycker är sjukt viktigt är att lyfta fram andra. Att liksom puscha folk att de är bra på det de gör. Många är bara avundsjuka och ser inte possitivt i att någon annan har lyckats. Jag tycker tvärt om, visst jag kan vara avundsjuk men om jag är det ska jag ge fan på att bli lika bra! Så, jag tycker att alla ska se possitivt i andra. Lyft fram personer du gillar, och sådana som du tycker är bra på det de gör. Om det är en bra vän, super bloggare eller en duktig fotbolls spelare. Ingen betydelse, lyft fram folk och visa att du är glad för deras skull. Jag älskar den känslan efter att ha lyft fram någon, skrivit något snällt och man sen får ett sådant där TACK. Alltså, sjukt den känslan är ju hur go som helst. Att göra andra folk glada det gör ju en själv sjukt glad. Inte provat? Då tycker jag att du borde prova. ;)

Något alla har varit med om är vänner som sviker. Vänner som sviker. Tro mig jag har haft många men tror jag svikit några jag med. Visst så är det ju och man måste ju erkänna.  Det värsta är när en riktigt nära vän sviker, någon man har berättat allt för. Någon som vet mina innersta hemligheter. Vad skulle då inte vara pricken över i:et att efter en dag vet alla på hela skolan mina hemligheter. Okey det har inte hänt mig men jag vet att det hänt för flera. Och det är ju hemskt. När man trodde man kunde lita på någon och så sviker den.  Just nu har jag nog ingen vän jag riktigt kan berätta allt för. Skulle vilja, men jag är sjukt rädd om mitt innersta och jag vill inte att det ska hamna hos fel person.  Jag har förr haft väldigt lätt till att lita på folk, jag var ganska svag och sa det mesta till folk. Men nu på senaste har jag blivit mer tillbaka att jag vill inte berätta allt. Finns inte mycket mina vänner egentligen vet om mig. Och jag väntar på den där riktiga vännen. <3 

Många personer som inte rider ser ridsporten som en snobbig sport. Att vi tjejer som varje dag är i stallet och tar hand om våra hästar är "snobbar" Visst sure säkert att en del är det. Men jag kan inte säga mycket. Ni fotbolls eller handbolls människor därute har egentligen en väldigt lätt sport. Eller vad vet jag. Men ni åker till en hall tränar duschar och åker hem. Men vi hästtjejer hell no. Vi mockar, byter vatten packar hö, borstar leriga hästar, torkar hästar när de har skitit på sig (haha) Det kallar inte jag snobbigt. Vi rider hästar som stegrar sig, vi rider hästar som skvätter åt allt möjligt, vi tar hand om ett levande djur! Jag är i stallet 5 dagar i veckan och ungefär 3 timmar de dagarna jag är där. Det tar sjukt mycket på krafterna. Sen läxor och blogg och vänner på det. Jag tror att ridsporten är den sport som tar mest tid. Sen vet jag också att många inte tycker att ridning är en sport. Men ridningen är så himla mycket mer. Det är HÄST. Så allt som har med häst att göra är sport. Mocka, byta vatten fylla hö och rida. Jag älskar hästsporten. Man får göra så sjukt mycket, visst allt är inte roligt men man gör det för sin häst. Och hos hästen finns alla ens känslor. Kanske rörigt inlägg. Men ändå tror ni fattar vad jag menar. Ridsporten är inte en tråkig snobbig sport där man inte gör något. Det är helt fel, för fotboll är då ingenting. Sen så är det ju sjukt kul. Om alla skulle våga prova skulle nog alla rida. Hehe.. Ridning <3

Något jag länge tänkt på är horseworlds topplista. Den känns lite... Ja vad ska man säga konstig. Bloggen som ligger etta har ett inlägg och den har den designen man får när man börjar blogga och inlägget är det här "Hej världen!" Och bloggen som ligger tvåa är nedlagd. Och längre ner finns bloggar med uppdatering som suger. Kanske ett inlägg i veckan och inlägg utan bilder. Jag vet inte vad jag ska tro. Är det som står där sant eller har det slått slint i systemet? För jag kämpar med min blogg och försöker ha bra uppdatering varje dag. Varje dag sitter jag vi datorn och skriver ganska långa inlägg. Och ibland korta. På kvällarna gör jag inställda som ska ut nästa dag osv. Mitt mål är verkligen att få synas på topplistan, det skulle vara hur coolt som helst.. Haha.. Men ni får ha en bra dag. Snart kommer mammi hem med lite mcdonalds mat till mig. Mums. <3 Haha, hittade denna bilden i kameran. Fail.. ;)

Varje dag får jag sådana ord slängda mot mig, att jag är kort osv. Men vad fan?! Tror ni jag blir glad av det? Tror ni jag hoppar och skuttar av glädje får en skrattattack och ramlar och letar efter luft? Nej, tyvärr. Jag blir inte ledsen heller men så jävla arg. För vaddå? Tror ni jag på något sätt har lägre IQ bara för att jag inte är 3 meter lång. I så fall är det ni långa som har en IQ som en badboll ifall ni tror att längden på något sätt har en betydelse för en IQ. Vilken värld lever ni i? Går ni på dagis eller på högstadiet? Där jag sett er. Man kan ju faktiskt undra. För det är fan dagis nivå på sådant, att kalla någon kort, dvärg etc. Jag går ju inte direkt runt och bara "Haha vad lång du är, gud vad komiskt. Haha" Nej, inte direkt. För längden har inte ett piss betydelse. Ärligt, det är bara en siffra. Några centimeter dit och några dit. Vem fan bryr sig? Kanske ni som måste ha någon att hacka på 24/7 för att sedan må så jävla bra och har så jävla många tjejer/killar efter er som beundrar. "Oj, vågar du göra sååååe. Nu är vi bästisar" Det värsta är ju när äldre personer ska börja hacka på en. Själva orden, jag bryr mig inte. För jag vet, jag är stark och orkar inte ta åt mig. Men jag ser ingen anledning att kalla någon något dumt. Alla är olika på något sätt, bara att inse. Ingen är perfekt, ingen är normal, men man är sig själv. Och alla lova att aldrig hacka på någon igen. För innerst inne mår man inte bra av det, kanske för sekunden men inte längre. Jag ska aldrig mer vara elak. Jag vet, jag har varit det ibland. När man är avundsjuk kan man ta ut sin avundsjuka på ett dåligt sätt. Det är ju mänskligt. Men stopp med det, se possitivt i allt istället. Var snäll och ge komplimanger. För det blir man glad av. Ingen kan kalla mig något. Jag vet vem jag är och står för den jag är.

Ida Woxlin, en 14 årig tjej boende i Gävleborg som driver en av sveriges allra bästa bloggar. (enligt mig) Ok, vet inte vart jag ska börja. Men har älskat denna tjejens blogg sen första gången jag kikade in. Hennes sätt att skriva på får en bara att vilja läsa mer. Kan inte läsa mig trött på denna tjejens ord. Hon får en glad och peppad på samma gång. Hon får en att le, även i de mörkaste stunderna. Ida ser alltid något possitivt i allt. Som den gången det gick skit på hennes första dressyrtävling. Hon lämnade tävlingen bakom sig med orden "Man kan inte göra mer än sitt bästa!" Och visst är det så, man kan inte göra mer än vad man kan. Jag kan inte hoppa 1 meter barbacka men jag håller mig kvar i sadeln över 70cm med sadel. Och det är mitt bästa. Men det går ju fortfarande att öva? Denna tjejen får mig sååå taggad på allt. Man kan läsa bloggar där folk har en ponny som gått sm femtielva gånger och som går i form så fort man bara lirkar lite med tygeln. Men Ida nej bannemej. Hon går på ridskola ynka två gånger i veckan men hon kan tävla LB på en ridskolehäst! Det om någon är coolt. Att visa "jag kan" även om man inte får allt serverat. Att kämpa och vilja är det som tar en någonstans i världen och Ida visar det! Jag har läst bloggen i kanske 2 månader? Inte alls länge men whatever, kär i bloggen. Går det? Jajjemen! Ida har gått och blivit min största förebild genom att bara vara sig själv. Även om hon driver en liten blogg så går det, hon är min största förebild. Hon visar att bara du vill så går det. Vill man något jäävligt mycket, då går det. ALLTID! Så alla därute, gör mig en tjänst och kika in bloggen! HÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR 

Bloggar, det finns sjukt många sånna. Över en 10.000 och över 3000 här på bara horseworld!? Så man förstår ju, att alla har åsikter och att det väcks massa reaktioner varje dag. Sen så finns det ju de stora bloggarna och de små bloggarna. Men vi alla är människor med liv. Alla vi har känslor och åsikter. Det finns massa olika sätt att blogga på, antingen bloggar man kort och genomskinligt eller så bloggar man långa inlägg, så att läsarna verkligen lär känna bloggaren. Man väljer själv på vilket sätt man vill blogga. Och så finns de de bloggar där fler än en person bloggar, som min och Claras blogg. Men vi alla har samma intresse, vi gillar att skriva. Vi vill fånga upp läsarens intresse. Och det är det som gör VARJE blogg unik. För att INGEN blogg är den andra lik, INGEN har en sån blogg som jag. Alla har en annan blogg där de skriver om sig själv. Det är det jag tycker är så coolt. 10.000 olika weblplatser. Men alla har ett stort ansvar, även om du sitter med tre unika läsare kan du inte vara elak, pika någon eller göra något dumt. För att om en av de 3 personerna sprider det du skrivit kan din blogg få ännu fler träffar, och jag vet. Det är så en del bloggare gör för att få läsare. Men det om något annat är så omoget, att hänga ut någon för att sedan själv bli kung över alla. För efter ett tag har de där raderna glömts bort. Men vill man sitta där med bloggläsare som inte ens är äkta, men bloggläsare som i början velat se hur rå och grym du är? För att du sedan målat på en falsk fasad att du är bara såååå snäll.. Alla skriver om olika saker, ena personen skriver om fotboll, andra om mode, tredje om hästar, fjärde om skidor, femte om vänner, sjätte om design… Man skulle kunna fortsätta i evigheter.. Jag älskar att blogga och allt annat som har med bloggning att göra. Jag har i ungefär 2 år bloggat från och till. Inget jag ångrar. I framtiden skulle jag vilja jobba som proffesionell bloggare, fotograf och data design. Eller djurvårdare. Om man vill nå sina mål, måste man kämpa och det ska jag göra. Nu är jag sjukt taggad på bloggen och blogginlägg. Kommer leverera bra inlägg och inte inlägg med bara en rubrik och en bild, inlägg med riktig text så att ni får lära känna mig och vem jag är.

Nätet. En grymt bra uppfinning. Här hittar man svar på sina frågor, man kan skriva själv, man kan chatta och träffa nya vänner. Men det här med nätmobbning. Att mobba/kränka någon via nätet är sjukt lätt. Jag kan t.ex gå in på youtube kolla efter någon video där t.ex en tjej/kille pratar om något. Och sedan hur lätt som helst kan jag kladda ner några små ord. Hur kommer tjejen/killen bakom den andra skärmen ta emot det. Jag har ju ingen aning! För kommer jag igen komma i kontakt med tjejen/killen? Nej, och ingen kommer få tag på mig. Easy liksom. Så ja bara för att jag inte säger det face 2 face får jag skriva vad som helst på nätet? Asså det är det som är felet. Det är så jäkla lätt att skriva något. Jag tänker ju inte mer på det ellerhur? Mitt liv fortsätter som innan. Utan en tanke på den andra. Och sen om det är t.ex någon i skolan som inte är som alla andra. Då kan jag lätt bli vän med den personen på facebook och sedan skriva massa saker till den? För det är ju lätt. Personen skulle ändå aldrig våga säga till någon eller säga stopp. Men att jag nästa dag i skolan inte ens vågar ta ögonkontakt med personen. I verkligen livet beundrar jag personen. Men nu kommer jag aldrig våga gå fram och säga något?? Nätet är en plats som är hur lätt som helst att mobba på. Men att jag inte vågar säga det i verkliga livet. Om jag tycker att personen ät patetisk så går jag ju inte helt oprovocerat fram och säger det. Men på nätet är det så lätt. Man kan skriva vad som helst när som helst utan att någon kan reagera. För det är ju bara jag och den personen som vet detta?? Så tänk nu på att alltid vara trevliga på nätet. Häng aldrig ut någon eller snacka skit om någon. Jag skulle ALDRIG vilja göra något sådant. Skulle inte orka med mig själv efteråt. För mår du ens bra av att trycka ner någon? Då borde du seriöst söka hjälp...