Lina Ström

Jag har ALDRIG. Varit intresserad av märken på mina ridkläder. Jag rider i en tröja från H&M och ett par begagnade ridbyxor. Och det för mig är riktig ridsport. Ridning ska inte gå ut på att ha den alra snyggaste och dyraste märkeströjan. För på vilket sätt ska vi då kunna älska våran häst mer? Eller hur ska vi kunna rida bättre?

Enligt mig är ridsporten att vara skitig. Inte ska man gå runt med ett par ridbyxor som är svindyra. Och du vågar inte ens kanske ha på dig de när du mockar. För tänk OM det kommer lite bajs på byxorna. Shit, nu ringer vi 112. Hen har fått bajs på byxorna. Men gud, det är väl meningen. I stallet ska man vara skitig. 

Det är på tävling man ska ha de där extra fina ridbyxorna och kanske den där fina kavajen. 

Jag blir så grovt irriterad på de som alltid ska ha på sig värsta snygga outfitsen i stallet. Man ska bara dit. Mocka rida and you know. Liksom det vanliga. 

Men nu är det såhär. Folk vill ha den dyraste ponnyn och den dyraste outfiten. Tack tack, nu är jag lyckligast i världen. För en sekund...

Jag är hur lycklig som helst i min begagnade outfit och min bråkiga ponny. För jag älskar det jag gör. Jag helt enkelt skiter i hur jag ser ut. Lite skit på näsan? Det tar jag bort när jag kommer hem! Jag vill inte bli något märkes freak och kommer aldrig bli. Jag klarar mig. Jag lägger hellre pengar på viktiga saker. Sådant som verkligen är behövligt. Att gå runt med ett feak leende på läpparna för att man just precis fått de dyraste ridbyxorna? Det säger ju sig själv. No no no no. Om man verkligen älskar det man gör har märket ingen betydelse. For no reason. Hallå, liksom? Ut ur din rosa bubbla, välkommen till verkligheten. 

Blir så trött på alla bortskämda ungar i ridsporten. Som är lyckliga för pengarna och för utrustningen. Jag har min finaste och snällaste ponny i ett litet gammalt stall. Mitt ute i skogen. Men gud, vad lycklig jag är för det. Jag står mitt ute i verkligheten. Vet vart jag är. Har min ponny och han är det viktigaste i mitt liv. Såklart, jag vill ha den där assnygga tröjan från kingsland. Men sedan när jag köper den, så blir jag inte lyckligare. Kanske för någon sekund. Men sedan är den lika skitig som de andra kläderna. Och då gör jag så. Att jag struntar i det. För jag är nöjd med den dära munkisen som jag fått av storasyrran. Den passar i stallet. 

Att ha sin ponny/häst i ett as coolt stall med värsta höga stallhyran. Gör det dig lyckligare. Att inte se på din häst som en häst. Att se den som en märkeshängare. Sedan ska du upp på din märkeshängares rygg och klanta dig. Flina och vara falskt glad över din ponny. 

Jag har Ronny. Jag kan inte säga att han är en lätt ponny. För det är han inte. Men shit vad vi jobbat tillsammans. Fixat en vänskap som är svår att slå. Han är mitt allt. Min ögonsten. Att vara lycklig med hästen är det viktigaste. Uppe på hans rygg känner jag mig som världens bästa. Vi har en jäkla kemi. Men såklart, allting är inte fint. Vi kan vara sura på varandra. Men vem är inte sur på någon ibland? Aldrig att jag gått från stallet och varit sur. Alltid glad, upp med mungiporna. 

Men back to ämnet. Jag hatar märken. Visst jag har lite märkes grejjer. Men de har jag fått. Jag har aldrig köpt något dyrt. Min väst och min hjälm. Det enda dyra som mina föräldrar köpt till mig. Sedan? Inget mer.

Det viktiga är ponnyn för mig. Jag lägger hellre pengar på han. Till saker han behöver. 

 

End of this. Ni har nog fattat. Jag och märken? Not friends. ;)