Lina Ström

Just nu är jag i tonåren. Åldern mellan 12 och framåt. Sjukt jobbig ålder. Jag själv har bytt skola och fått en ny klass allt är helt bam knäppt och inget som förr. Man har vänner som man inte vet om man riktigt kan lita på, för ena dagen kan man verka som bästisar och andra dagen värsta ovänner. Man kan ena dagen få hänga bland de lite coolare personerna men andra dagen ha "tönt" skrivet i pannan.  Vissa dagar kan man cykla hem med tårarna rinnandes ner för kinderna för att den såkallade "bästa vännen" totalt dissat en hela dagen. Eller för att man gjort världens mest pinsamma sak och bara vill sjunka genom marken.  Sen så blir man kanske kär, i den där urgulliga killen i paralellklassen eller kanske han som alltid sitter längst bak i klassrummet och aldrig säger något. Svårt att få kontakt med personen och man vill bara skrika rakt ut vad man tycker men man är rädd för att skämma ut sig.  Sen så ska man klara av allt med skolan, man ska göra läxor och vara tyst och lyssna på lektionen när vännen bredvid sitter och viskar men en.  Medans man i allt detta har en sport också, spela roll om det är fotboll, innebandy eller ridning. Alla sporter tar tid, tid som man måste ha.  I allt detta ska man få reda på vem man själv är, om man är en pluggnörd eller någon som inte bryr sig. Eller om man ska vara den som smälter in i mängden som ingen bryr sig om. Ska man tillhöra de populära och ska man ta plats? Eller ska man bara göra sig liten och försvinna?  Ord, det kan alltid komma ord mot en när man går i korridoren. Det händer väl alla ibland? Man kanske inte alltid bryr sig men någon gång spricker alla känslor, man vill bara gråta men man vill inte visa sig feg för klasskamraterna för då kanske man blir ännu mer retad. "Åh, kolla där är ju lipsillen" Inget man vill, man vill visa sig stark även om man inte alltid är stark.  Ens humör är helt cubvhwjbvnevjn ena sekunden är man glad och i nästa är man hur sur som helst och man skulle kunna slå till vem som helst. Och när en förälder säger något kan man bli så sur att man bara vill skrika rakt ut smälla till ens dörr i ansiktet på de. Man vill sjunka genom marken, skrika rakt ut, begrava huvudet i kudden eller bara lägga sig ner och dö.  För att vara någon måste man se ut på ett bra sätt. Man får inte vara för fet eller för smal, man ska har måttligt stora bröst inte för små eller stora. Man ska ha tighta jeans och snygga tröjor. Man ska sminka sig snyggt, inte för mycket och inte för lite. Det ska inte synas att man bryr sig även om man bryr sig som fan. Man ska blont plattat hår, långa ögonfransar och fina läppar. Håret ska ligga perfekt, man ska synas men man ska inte vara för mycket för då är man "slampa" eller "hora" Du får aldrig gå i mjukisbyxor eller lite oborstat hår och lite röd om kinderna för då är man "äcklig".  Det är så jäkla svårt, hur fan ska livet vara lätt när man ska tänka på allt det här. HELA tiden. Tappar man sig någon gång går allt åt helvete och så går man där med tönt i pannan.  Man måste vara perfekt, men nä det kan man inte heller vara ju. Men om man är lagom syns man inte. Och om man sticker ut är det inte heller bra för då är man ju annorluna och annorlunda gillar vi inte.  Tror jag fått ner det mesta av mina tankar. Hoppas ni orkar läsa.